Jag ville inte gå ut. Gömde mig under en peruk eller en sjal. Skämdes!

Posted by & filed under Blogg, Gästblogg.

Vi fick kontakt med Malin under vår rosa månad. Hon berör oss och inspirerar rakt in i hjärtat. Vi bad Malin att berätta vad hon upplevt i sitt liv.

Malin Halvarsson heter jag och är 33 år gammal. Jag har alltid varit en glad,sprallig,skämtsam och lite tokig tjej. Mitt liv har mer eller mindre alltid handlat om idrott. Jag visste tidigt att det var det som jag brann för. Jag satsade både på fotboll och innebandy och det gick väldigt bra i båda sporterna. Ett antal år gick det att kombinera båda, men när det var dags att börja gymnasiet var jag tvungen att välja. Jag valde det som jag tyckte var roligast. Jag valde att studera på idrottsgymnasiet i Mora med inriktning innebandy. 
Framgångarna väntade inte. Både för min egen del och med mitt klubblag. Vi tog många SM medaljer och jag tog en plats i juniorlandslaget. Allting bara rullade på så som det ska göra när man är tonåring. Livet bara ”händer” på något vis och man bara följer med. Det är så jag ser på livet och min uppväxt när jag tänker tillbaka. Självklart var jag tonåring med allt vad det innebär men på något vis hade jag min trygghet i idrotten och där fanns också mitt självförtroende.
Jag tänker bryta där. Hoppa över alla olika tidpunkter för när allt det där hemska kom in i mitt liv. Det är lite oklart för mig. Har på något vis inte lagt det på minnet. Det var så mycket som hände så snabbt att jag inte mentalt riktigt hängde med. Jag förnekade nog också en del. Berättade inte för alla på en gång och låtsades som att allt var bra. Det var det inte! Det var allt förutom bra. 

Jag fick cancer.. Livmoderhalscancer
.
  

Jag var ju pigg! Jag var ung och stark. Jag hade ju hela livet framför mig. Jag kan inte få cancer!
När jag blev tillfrågad av KBK om att skriva om min resa, började jag fundera på hur och vad jag vill förmedla. Jag behövde inte fundera speciellt länge. Jag vill inte gå in på detaljer om min sjukdom. Medicinska termer som ingen ändå förstår eller massa tycka synd om prat.jag har gått igenom allt. Allt det man är livrädd för att behöva gå igenom. Cellgifter i olika omgångar. Strålning och operationer. Jag har tappat allt mitt hår tre gånger och suttit i rullstol. Jag har fått återfall, tappat tron på livet och lusten att kämpa. Det är inte det jag vill prata om. 

 Jag vill berätta om vad jag lärt mig och vad livet handlar om! Jag vill berätta vad det innebär att tro på sig själv och välja den svåra vägen. Att lita på sin inre röst! Allt jag har fått kämpa för, all ångest, all rädsla, alla tårar och alla sömnlösa nätter. Det är vad jag vill att mina ord ska stå för!
Kärleken till livet! 

Att leva en dag i taget för resten av livet. Att göra allt för att vara lycklig och att våga. Att vakna på morgonen och känna att just nu finns det inget jag vill göra annorlunda. Nu lever jag så som jag ska.

Jag genomgick otroligt mycket på insidan under de här åren. Jag var väldigt hård mot mig själv, satte på mig en mask inför alla. Villa klara mig själv, inte oroa min familj för mycket. Det orkade jag inte. Det räckte med den ångest som varje dag gjorde det svårt för mig att andas och som väckte mig på nätterna i panikattacker. Att se min familj må dåligt var mer än vad jag skulle klara av. Därför bestämde jag mig gör att kämpa som aldrig förr och hitta en egen väg att gå. 
Jag visste att det skulle bli fruktansvärt jobbigt med mina behandingar. Jag visste också att jag skulle tappa håret. Det jag inte var beredd på var att jag helt plötsligt också såg riktigt sjuk ut. Jag såg hemsk ut. Blek och blå under ögonen och knappt ett hårstrå på kroppen. Jag var fruktansvärt svag och fick svårt att gå. När det var som värst hamnade jag i rullstol. Jag kände inte igen mig själv. Helt plötsligt såg jag sjuk ut och genast blev jag det för mig själv men också för omgivningen.  
 

Jag ville inte gå ut. Gömde mig under en peruk eller en sjal. Skämdes!
Jag vet inte hur länge jag hade de så, kände så. Jag vet bara att jag till slut insåg att jag själv måste ta tag i mig. Jag lever faktiskt fortfarande. 
Någonstans på insidan vaknade min envishet och vinnarskalle till liv och jag började få mer energi. Jag insåg att det här skulle bli mitt livs viktigaste match och den tänkte jag vinna.

Jag ville komma upp ur den där rullstolen och jag ville kunna gå obehindrat utan att skaka som ett asplöv.

Jag började självmedicinera. Jag började träna!
Plötsligt mådde jag bättre. Jag fick en inre styrka. Det kändes som att efter varje träning hade jag spöat min cancer. Jag började känna mig levande igen!  
 

Till slut började min enkla men så betydelsefulla träning visa resultat. Jag blev starkare både fysiskt och psykiskt. Även fast jag fortfarande inte var cancerfri så hade det på något vis vänt där för mig. Jag bestämde mig för att om jag någon gång blir det, är det första jag tänker göra att satsa på mig själv och mitt liv. Vara tacksam för VARJE frisk dag och leva ett liv utan begränsningar. 

Jag gick igenom många svåra och tuffa behandlingar. Jag fick veta att jag med stor sannolikhet aldrig skulle kunna få barn. Jag valde en svårare väg och ville göra allt jag kunde för att iaf ha en liten chans att kunna bli mamma om jag skulle bli frisk. Istället för att operera bort min livmoder så genomgick jag fler tuffa behandlingar. Jag ville kämpa. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag tog den ”enkla” vägen. Då skulle jag aldrig få veta. 
Nu sitter jag här och skriver om mitt liv. Jag har varit cancerfri i snart tre år men har två år kvar till min friskförklaring och fått kämpa länge för att komma tillbaka fysiskt. Jag har haft jobbiga biverkningar och nyligen opererats två gånger för ett bråck som man tror uppkommit av den strålning som jag utsatts för. 
Resan till den jag är idag har varit smärtsam men också helt fantastisk. 

Jag är otroligt lycklig. Lever med mitt livs kärlek och den 15 maj föddes vår son Ellion med kejsarsnitt på Danderyds sjukhus efter en tuff graviditet. 
 

Den 12 oktober i år sprang jag min första halvmaraton och jag tränar just nu för att i april springa Rom Marathon. 

 

Jag tänker aldrig någonsin sätta gränser för mig själv eller tro att det finns något som jag inte klarar av. 

Jag tänker leva resten av mitt liv en dag i taget! Jag vet att vad som än händer framöver, så kommer jag veta att jag gjort allt i min makt för att vara frisk, lycklig och stark. Jag har gjort varje dag viktig ! 
Jag är tacksam för min resa. Den har gjort mig bättre och jag lever det liv jag alltid önskat mig. Jag vet också att det sker mirakel, det är vår son ett bevis för. 
 
”Dont thing about what can happen in a month.

Dont think about what can happen in a year.

Just fokus on the 24 ours in front of you and do what you can to get closer to where you want to be”

Tack för att du ville läsa om min resa❤️
Älska livet!
Länkar: Följ Malin på instagram @annamalinhalvarsson

Kbk samlar in pengar till www.cancerfonden.se 

 

6 Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En deltagare vi följer på hennes väg till personlig utv.

Posted by & filed under Deltagarberättelser, Gästblogg.

Igår var vi och hejade fram Martina som vi fått följa med på en resa framåt i sin personliga utveckling. Från sin taraumatuska uppväxt , hjärnblödning, panikångest.

Igår när du sprang i mål så föll glädjetårarna på oss och vi är stolta att just du Martina är en del av KBK som handlar om fysisk  men framförallt mental  utveckling.

Martinas berättelse: 

Jag har vid så många tillfällen suttit där bakom dataskärmen och följt framgångssagor med ett visst mått av avundsjuka. Inte en illvillig sådan utan mest för att jag beundrat dom människor som hittar motivationen att förändra sina liv till det bättre. Men samtidigt en känsla av att ” jag vill oxå, varför lyckas jag aldrig gång efter gång efter gång jag börjat göra en förändring”
Min uppväxt har varit kantad av missbruk och övergrepp och jag lärde mig tidigt att inte lita på människor men framförallt lärde jag mig att inte tro på mig själv. Denna misstro har lett mig på den destruktiva väg jag många gånger valt. Det jag däremot alltid haft är en vilja som jag inte vetat hur jag ska använda och göra något bra av.

För ett år sen satt jag en sommarkväll på balkongen med min barndomsvän jag inte träffat på många år. Vi hade precis öppnat en kall öl och hann ta en klunk av den när jag kände att nånting hände i mig. Helt plötsligt började jag känna mig simmig, jag tittade på min vän och förstod inte vad som hände. Nacken som plötsligt blev stel och orörlig, nackspärr? Trycket från nacken spred sig till huvudet som helt plötsligt började dunka och göra fruktansvärt ont. Jag fattade ju att nånting var fel och efter en akut ambulansfärd med blåljus och sirener blev jag akutröntad och det visade sig att jag fått en hjärnblödning. Fattade ingenting, vaddå? Jag är 37 år gammal, jag är frisk? Dagarna som följde var fruktansvärda och trots högsta dos morfin hade jag enorm värk och låg i min säng och bara stönade. Sakta men säkert började jag bli bättre. Dagarna gick och efter en månad kom jag hem. Där började mina funderingar hur jag egentligen skulle ha det i mitt liv. All stress som jag haft i mitt liv hade till slut lett till att min kropp bokstavligt talat sa STOPP. Nu fick jag helt plötsligt stanna upp, börja tänka på hur jag skulle kunna ta mig vidare för att på riktigt och en gång för alla leva ett balanserat liv med bra kost och träning och utan den Negativa stress jag hade omgivit mig med så länge.

Min kondition var i botten. Jag vägde nästan 100 kilo och var i mitt livs absolut sämsta form. Jag började få panikångest och mitt liv var bara en endaste berg och dalbana.

Det var ett år sen. 

Idag ett år senare har jag precis sprungit mitt första lopp nånsin. 5 kilometer på 39 minuter. 

Hur lyckades jag med det då

Den 26 juli i somras kan jag ärligt säga att mitt liv förändrades när jag ångestfylld och livrädd tog pendeltåget till Märsta för att möta upp hämtbilen som skulle ta mig till wenngarn slott och sportcenter och KBK hälsocamp

Jag var totalt livrädd för att jag inte skulle klara det. Jag fick en panikattack innan varje träningspass i stort sett men kärleken och värmen från de övriga deltagarna gav mig så mycket pepp och stöd. Jag kan klara det ! och det gjorde jag! Jag klarade så mycket mer än jag trodde var möjligt. Jag började hitta min tro på mig själv där. Enormt mäktig känsla. Det var på hälsocampet jag hittade nyckeln till min motivation. Det var där jag hittade drivkraften till min vilja som jag letat så länge efter. Jag var äntligen redo att börja sträva efter att bli den person jag är ämnad att vara.

På en av föreläsarnas , Susanne Dalsätt, träningspass som hette ” alla kan springa” började en vilja att börja springa leta sig in i min kropp och själ. 

 När jag kom hem ändrade jag totalt min kost och började löpträna. Jag orkade ingenting i början och kände mig som en dinosaurie som flämtade fram i skogen.:) men skam den som ger sig, min vilja att slutföra något för en gångs skull i mitt liv var stark så jag körde mina inbokade löppass vecka efter vecka. Känslan när jag klarade 3 km utan paus var underbar! Sen klarade jag även 4 km, Och idag har jag alltså slutfört lidaloppet2015. Den känslan jag hade när jag sprang idag bland alla kämpar var ren och skär glädje. Min tappra löpkompis och jag sprang sida vid sida och vi tittade på varandra ibland och bara log. Rysningar i hela kroppen. Det var hennes första 5 km. Jag klarade det!!! Vi klarade det! Jag klarade att ta mig över alla hinder detta år, jag har utmanat mig gång på gång på gång sedan campet i somras, jag har svackat men jag har tagit mig upp och inte gett upp. 

JAG HAR INTE GETT UPP! Nu ska jag njuta av denna känsla jag haft idag. Sen ska nya mål planeras. Fortsättning följer.

Kan jag, kan du!

Lets fuck the demons!  

 

Martinas blogg hittar du HÄR

Instagram : @asfaltsblomman76

1 Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

”Att börja med nya saker”gästblogg  David Jonsson

Posted by & filed under Annat, Gästblogg.

Jag har idag en obändig tro på min egen förmåga. Jag vet att jag klarar av att börja med något jag aldrig gjort innan. Något som jag är katastrofalt dålig på idag och med tiden bli ganska bra på det. Jag bestämde mig för några år sedan att jag alltid ska göra saker som skrämmer mig. Därför började jag med att föreläsa. Jag var i början katastrofdålig på det, kunde inte hålla en röd tråd, tappade bort mig efter fem minuter… Idag är föreläsningar det jag lever på och jag håller veckolånga utbildningar med en lång röd tråd och deltagare som verkar väldigt nöjda.
När jag var liten var jag för att sammanfatta saker och ting inte typen som blev vald först när det skulle delas upp i fotbollslag. Som ganska kraftigt överviktig med begränsad bollkontroll har jag i efterhand viss förståelse för mina klasskompisar… Springa var inte riktigt min grej. Inte ens simning som jag idag ser som ”min sport” var jag som liten någon höjdare på men i och med lite mer och lite hårdare träning i de sena tonåren fick jag mer fart i vattnet. Men löpning var fortfarande inte min grej. Jag är fortfarande i mitt huvud lite grann ”tjockisen som inte kan springa”. Men jag har nu lärt mig att min fysiska status som 12-åring inte bestämmer hur jag ska vara som 30-åring. 

Min spontana reaktion när Susanne Dalsätt för två år sedan utmanade mig att göra en Ironman var ”simma 4 km, inga problem. Cykla 18 mil… kanske kan gå, men att springa ett maraton därefter, inte en chans i helvete!”… Det var inte förrän hon med ett snett leende sade ”nej för du kommer ju inte klara av det…” som jag tände till och livrädd skakade hand på att genomföra tävlingen ett och ett halvt år senare. Då hade jag som längst sprungit 10 km och som snabbast på runt 50 minuter.. Idag har jag genomfört två Ironmanlopp, Stockholm maraton en gång och sprang för en månad sedan 10 km på 44 minuter. Nästa gång jag kör Ironman (helt sjukt att JAG kan uttala den meningen) ska det gå ännu fortare…
Därför vet jag nu att jag kan börja med något helt nytt, acceptera att jag är en levande katastrof på det men jag vet samtidigt att jag har precis samma förmåga som andra att lära mig och utvecklas.
Det är ok att du upplever att du inte är bra på det du just börjat med. Det kan till och med vara en sund verklighetsförankring. 

MEN!!.. Här kommer det viktigaste jag lärt mig om utveckling och som gäller all utveckling från att lära sig teoretiska resonemang till att börja äta på ett nytt sätt eller att lära sig en ny sport; Din startpunkt spelar ingen roll, den är bara en första punkt i din utveckling. För att på ganska kort tid bli bra på det du vill bli bra på behöver du bara en sak – Progression. Progression innebär att du gång för gång gör saker lite, lite bättre. Utvecklingen behöver inte ens vara snabb men den måste vara ihållande. Acceptera inte att göra mindre eller sämre imorgon än vad du gör idag.

Vill du börja springa kan du börja med att smålunka 100 meter dag 1 (det ska kännas så löjligt enkelt att du inte tycker det var träning över huvud taget). Bestäm dig för att springa 3 gånger i veckan och lägg på 100 meter lugn lunk för varje pass. Efter 3 månader springer du då 3,5 km och vid det laget kan du börja lägga på 200 meter för varje pass och du springer då efter 6 månader över 10 km tre gånger i veckan. Klarar du det kan du efter några månader till springa nästan hur långt som helst. Du kanske inte vill börja springa utan göra något helt annat och det är inte bara ok, det är fantastiskt men du kan tänka på precis samma sätt.

En annan viktig lärdom jag fått är att sätta riktiga mål. Att ha ett mål räcker inte, det måste vara ett mål som får något i dig att klicka, som får dig att göra saker som du inte skulle kunna förmå dig att göra annars. 

Sedan jag slutade simma på aktiv tävlingsnivå har jag haft svårt att sätta mål i träningen. Visst är det kul att vara vältränad, stark och se snygg ut på badstranden men med facit i hand har inte magrutorna varit en tillräckligt stark motivation för mig. Av alla saker i världen var däremot att simma, cykla och springa jättelångt en sådan fantastisk motivator för mig. På ett sätt som jag inte hade en aning om att det skulle bli. Jag behövde helt enkelt utmaningen av något nytt och tydligt och dessutom ett litet tävlingsmoment. Det klickade hos mig.. (och som en bieffekt såg jag snyggare ut på badstranden och hade bättre kondition är jag någonsin haft..
I helgen fick jag inspiration från ett oväntat håll, vi hade en 10-årig tjej boende hemma hos oss och hon är helt gymnastikfrälst. Satt hon framför datorn var det gymnastikklipp på youtube som gällde och när hon inte satt vid datorn stod hon i brygga och på händer eller hjulade. Jag har därför nu bestämt mig för att lära mig stå på händer… Och tro mig när jag säger att jag är katastrofalt dålig på det. Först försöket var nervösa händer mot golvet och fötter som knappt lämnade marken… Men nu vågar jag och jag kommer lära mig…
  

David Jonsson

www.kostdavid.blogspot.com

www.facebook.com/kostdavid

instagram: @kostdavid

0 Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

ATT… Gästblogg av Johan Noren

Posted by & filed under Gästblogg.

Att lyfta blicken och vara närvarande vs att titta neråt, stressa framåt och vara frånvarande.

Att titta upp och tänka efter.

Att få förmånen att umgås och träffa människor som har fått en andra chans och en ny möjlighet samt kämpar mot ett ovisst varför kan göra att man själv omvärderar den tid man har i livet.

Att göra aktiva val om att i det nya livet så finns det inte tid för långsiktig irritation eller dålig relation till sig själv eller andra människor då det inte kommer skapa kvalité på den tid man har.

Att få insikt i att kvalitén i ens eget liv till stor del ligger i ens egna händer av val och beslut så är frågan om de val och beslut man just nu tar och lever med ger en den bästa kvalité till livet s.k.a livskvalitet? med insikt i att vår bästa tid kan vara här och nu bör göra att vi omger oss med människor som nu delar den bild av verkligheten som oss själva samt uppskattar ens personliga egenskaper.

Att varje dag sträva efter att göra saker som man själv tycker berikar ens eget liv samt sätter sig i situationer som ger en energi till.

Att fira varje dag att man är vid liv och vad man har kan vara ett sätt att berika ens liv. Vetskapen om att marginalerna är små och att livet kan slå till med blixtens hastighet bör bidra till att skapa vardagliga tillfälle av att njuta och vara tacksam för livet. Insikten om att allt inte varar för evigt kan vara stressande men också
berikande för att kunna leva här och nu?

Att tiden där man tänker och uttrycker ”tar det sen” säger det senare ”ska bara göra detta först så” är förbi kan vara svår att hantera men bör vara berikande för att få sitt bästa liv här och nu.

Att ständigt vara på jakt och stressa framåt kanske gör att man missar det som verkligen är här och nu i tron om att det man söker ligger framåt?

Att lyfta blicken kan bidra till att se och uppskatta det man har och kan möjliggöra att man slutar stressa framåt samt blir närvarande i nuet och finner det man tror sig söka?

Lyft blicken knyt näven och kämpa
.

Johan Noren (klicka på namnet för att komma till Johans sida med massor av inspiration i text)

IMG_6877.JPG
2 Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Från VD-utbränd & depression, till ironman & motivation.

Posted by & filed under Gästblogg.

IMG_1418.JPG

Fördelar med väggen!
Märkvärdig eller värd att märkas?
Att lära känna sig själv på riktigt.

Att gå in i väggen samt genom den har sina absoluta fördelar, att genom att säga ja till allt och bära mantrat det är bara köra på och sälj så löser sig allt och som chef bära andras ångest så får man också möjligheten att se utefter sina egna förutsättningar hur mycket man tål och klarar av vilket kan vara berikande för ens eget jag. Allt kanske beror på hur man ser på det? Kanske är det inte vad som händer som är det viktigaste utan hur man väljer att reagerar på det som händer?

Min gräns gick tydligen vid att över tid vara delägare i fyra företag och samtidigt sitta med i fyra företags ledningsgrupper samt vd för ett och försäljningschef för ytterligare ett med 50 säljare som drivs på provision, försöka upprätthålla ett förhållande på distens med otaliga resor samt inifrån drivas av en prestations baserad själv bild. Fakta med icke skrytbara konsekvenser.

Överdrivet eller underdrivet? ja det kanske beror på hur man ser på det och om man jämför med andra som säkert klarar av det utan konsekvens men jämfört med mig själv och resultatet bevisligen en överdrift mot mina egna förmågor.

Jag kan dock trots alla dagliga utmaningar som uppkommit efter att kroppen själv valt att tydligt lämna in en avskedsansökan och sparkat sig själv utan falskärmn från sin dagliga medverkan om fortsatt arbete samt tydligt placerat ut strejkvakter som talar om vilka vägar som är direkt olagliga att beträda och som nu mera är igenbommade så väljer jag att se på det att det absolut var värt det.
Att välja att se fördelarna kan skapa drivkrafter att ge sig möjligheten att bli helare och starkare än någonsin.
Att sikta uppåt och framåt kan skapa nya förutsättningar med de nya förutsättningar man nu har? kanske var att förlora allt som man förlorade var det bästa som hänt med en ny möjlighet att bygga upp sig själv och sin tillvaro från och på en helt ny grund och att vinna det som är värt att kämpa för?
Att förlora arbete,titel,relationer,pengar,sin egen värdighet, integritet, självförtroende, hälsa, kanske gör att man vinner något annat samt bättre från och med ett helt nytt synsätt.
Att ligga på avdelningar där man inte är värd att märkas eller blir sedd som en människa kan också vara berikande för att få insikter om hur livet fungerar samt att Svensk sjukvård är riktigt bra men samtidigt utvecklingsbar och att insikten om att vi alla märkvärdiga för sin existens dvs värda att märkas.
Kanske behöver man dö för att börja leva full ut? Att lära känna sig själv kanske man gör genom att testa sina egna gränser?

Att översätta till träning.
För att vet hur man ligger till eller inte dvs vetskap om vilken fysiska status man har kan det vara att föredra att ta reda på vart ens yttersta gräns går dvs där man inte längre kan ta upp mer syre och transportera det till musklerna vilket gör att det bokstavligen tar stopp. Fördelen med att ta reda på detta är att kunna lägga sig under sitt max för att slippa förslitningsskador, över träning, underträning samt att kunna tyda sina egna signaler bättre! det finns tillfällen där det inte går att lita på sina känslor eller uppenbarelsen av sin tro utan där kroppen har ett eget system för återhämtning. dvs att förstå att vi alla är olika och har olika fysiologiska förutsättningar ex max puls och att den litteratur som finns är beräknad för en generell massa, ex om min vän ska gå genom devisen maxpuls -ålder så skulle behöva vara 6 år gammal för att kunna räkna hem sin maxpuls på 214 och utan den vetskapen träna helt galet med hjälp av pulsklocka vilken kan skapa insikt om att vi alla är olika individer med olika fysiska förutsättningar.

Att våga gå över gränsen kan skapa helt nya förutsättningar, att låta sig säga till sig själv ex jag kan inte springa går emot fysikens lagar då människan från grund är gjord för att vara i rörelse, att säga jag kan inte utan att ens ha försökt? att förstå att kroppen kan utöva momentet sätta ena foten framför den andra med ca en meter i mellan är inget man behöver oroa sig för att den inte klarar av, om nu detta är en mening/sak bland många man sätter upp sina egna begränsningar för så kanske man skulle våga att testa lite mer för att nå sin fulla potential. Att fundera på varför människan med hjälp av alkohol blir mer öppen, våghalsig och risktagande har jag fått förklarat för mig att alkoholen bedövar pannloben där ens tänk mot det egna jaget sitter och man bedövar överjaget dvs det inom oss som säger du kan eller inte vilket gör att människor tar och gör saker i berusat tillstånd som när berusningen och bedövningen släpp undrar hur man kunde göra det överhuvudtaget bra eller dåligt spelar ingen roll utan jag är bara ute efter en teori, teorin säger mig att vi sätter och skapar våra egna begränsningar genom vårt sätt att hjälpa eller stjälpa oss själva genom tron på vår egen förmåga att tänka positivt om oss själva.

Den värdefulla slutprodukten av dessa tankar som gav upprinnelsen till denna texta är att våga ta steg och starta med eller avsluta saker skulle kunna innebära att man kommer närmare sin fulla potential och ett helt jag, att människan kan mer än vad det i regel tror att den klarar och vetskapen om att människan själv har ett eget system för att parera den belastning vi utsätter den för, undernäring, överkonsumtion, svält, överbelastning, ultrautmaningar så anpassar sig kroppen efter det vi gör men vi sätter i regel stopp för vår potential genom hur vi väljer våra tankar. Att bli bostadslös, arbetslös, orkeslös, relations lös är grymt tufft och men man överlever . Att våga ta steg och utmana sig kanske kan vara berikande, ibland blir man bränd, i bland lite svedd, ibland lite varm, att få känna på total hjärnutmattning med en depression på köpet är inget att föredra men att tänka och handla utefter nej jag kan inte utan att ens ha försökt kan skapa ett mindre jag än vad man själv besitter i strävan efter sin fulla potential. Att våga säga upp sig kanske skapar en helt ny möjlighet? att våga bryta upp en relation kanske skapar ett win/win då livet kanske är för kort för att träta och försöka göra om en annan människa samt leva i en relation man inte trivs i? att förlora allt kanske innebär frihet? Att försöka och sträva kanske skapar kraft till förnyelse? Många av oss har gått över gränsen och besökt ett annat land och där fått nya influenser och nya kreativa idéer? kanske mår man bra av att i bland gå utanför gränsen oavsett hur och den är dragen?

Jag har fått berättat att jag som liten hoppade rätt i vattnet utan att kunna simma med orden ”jag kan simma” och utan en snabbtänkt mor hade med största sannolikhet drunknat. Kanske kan någons övertro hjälpa någon med under tro på sin egen förmåga att våga lita på sig själv lite till? kanske kan man hjälpa varandra i strävan för att må bra? kanske kan min överbelastning med konsekvens få någon med underbelastning att öka sitt kapacitet? kanske kan min kunskap om stress, stressorer, utmattningsdepression, otaliga läkarbesök medicinering, strid med myndigheter hjälpa någon annan att parera i tid, kanske kan någon med ”obotlig” huvudvärk göra ett försök i att träna bort den samma genom att sluta tycka synd om sig själv ta på sig ett par skor och gå ut 30 minuter i naturen och skapa en kemisk process i hjärnan som efter gedigen forskning fastslagit botar många fysiks och psykiska besvär.

En vän som jag bodde hos ett tag när jag var i en utvecklingsfas sa
”den dagen man slutar tycka synd om sig själv och börjar agera så kan man också göra en förbättring” kanske ligger det något i det?

Texterna på mina forum är mina egna som kommer när jag är i rörelse löpning, simning cykling och för mig fungerar texterna som själv terapi, att jag nu publicerar dom på öppna forum och att människor följer dom och likar eller inte är roligt men inte huvudsaken från börja, detta är mitt sätt att berabeta mina inre tankar, tankarna är mina och ej anpassade efter följarna. Där av gillas inte texterna så finns det andra att följa och dela med sig av dom kommentarer och ideer som passar bättre i de forum där lika tänk delas där av bör det bli win/win för alla parter.Det som är så bra med sociala medier är att man genom en knapptryckning väljer precis vem man vill följa och inte därav kan man välja vart man vill sprida vidare positiv kreativ energi samt tvärt om.

På mina forum gillar vi livet, vi gillar att se fördelar och att sträva för ett lyckligt liv, vi delar med oss om vad som fungerar gentemot oss själva men försöker inte värdera hur andra ska leva sina liv.

Att jobba för att se människor, bekräfta dess existens, lyfta upp dess egenskaper och ge positiv feedback är saker som är helt gratis, tar ingen tid och berikar andras och ens eget liv. Att göra det mer och oftare kanske skull kunna bidra till att man själv och andra mår lite bättre och känner sig än mer levande. Att leva är en förmån och inte en bestraffning. Alla har en rättighet att känna och uppleva inre lycka, vägen dit för oss alla är olika och vägarna vi tar längs vägen är helt olika men bör respekteras där av bör pekpinnar och rätt och felkommentarer utifrån sig själv till andra användas med aktsamhet då ingen bevisligen sitter på någon annans livs facit.

Lucas!
jag är tacksam för att vi träffades vid ett tjena tjena på stranden i somras! jag levde då med en vald sanning om att jag inte kunde crawla och inte gillade att simma i öppet vatten, Efter 3 månader har jag med din hjälpt tagit död på den valda sanningen och klarar nu crawla fyra kilometer och njuter av öppet vatten.Att ha någon som hjälper att testa sina gränser kanske också hjälper en mot sin fulla potential? Tack.

Att våga prova starta eller sluta med något kanske är berikande?

Johan Norén
(Klicka på namnen för att komma direkt till Johans sidor)
Instagram : @jnorrre
Facebook: Johan Norén
Mail: jnnorre@gmail.com

IMG_1421.JPG
Vi fick äran att lyssna till Johans första föreläsning på vårat HälsoCamp på Ekolsundsslott den 6/9-2014 , otroligt imponerande Johan berörde hela Riddarsalen. Tack

IMG_1365.JPG
Foto:
Peter Bauer &
Fredrik Mikiver

4 Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Att ändra livvstil- på riktigt.

Posted by & filed under Gästblogg.

IMG_1390.JPG
Om du känner igen dig så betyder det troligen att du är människa.
För nästan alla av oss har saker vi många gånger gjort försök att förändra, jag är själv inget undantag.

Jag är som många av er vet näringsfysiolog och jobbar i vardagen med näringslära, hälsosam kost och träning. Många av er har träffat mig på Hälsocamp 1 och 2 på Ekolsunds slott och mitt huvudfokus är just näringslära och fysiologi men detta första inlägg tänkte jag ägna åt hur vi hanterar de målsättningar vi sätter upp. Det bästa kost- och träningsupplägget man kan tänka sig får nämligen bara effekt om man…. Just det – gör det man tänkt göra. Och om förändringarna ska bli varaktiga inte bara under en månad eller två utan under år efter år. Jag har genom mina år som rådgivare och coach träffat mer än 1000 kunder öga mot öga och diskuterat målsättningar, kostupplägg, träningsschema, livsstil och livssituation. När kunder kommer till mig är de oftast motiverade till tänderna, vill sätta igång med förändringar med detsamma och vill gärna sätta målsättningar som gör att de når sina drömmål på kort tid. Sanningen att säga så går det att förändra till exempel kroppsvikt eller kroppsammansättning väldigt mycket på väldigt kort tid vilket jag har sett bevis på gång på gång. MEN frågan är VAD du faktiskt har förändrat på två – tre månader…

”Den här nya livsstilen känns så bra, det är så lätt och jag kommer aldrig att gå tillbaka”
När man genomför livsstilsförändringar, till exempel börjar äta mer hälsosamt eller börjar träna mer än tidigare kan det kännas jobbigt och ovant i början men om man sköter sig och håller i förändringen byts ofta känslan av motstånd ut mot en känsla av lätthet, glädje och eufori efter ett par veckor. Nästan alla som lyckats komma igång och börjat få resultat av en ny livsstil känner efter en månad eller två att ”det känns så lätt, jag kommer aldrig gå tillbaka till min gamla livsstil”. Det är en fantastisk känsla att känna men den är samtidigt väldigt förrädisk. Det är lätt att efter en kort tid känna att man har hittat ”lösningen på problemet” men sanningen är att du efter så kort tid bara har hittat lösningen på symtomet. Känslan av att vara framme vid lösningen gör att man väldigt lätt slappnar av, speciellt om något händer som stör de nya rutinerna, en tids sjukdom, en lång ledighet över jul eller något annat.
När vardagen sedan kommer tillbaka är det väldigt lätt att då falla in i sina gamla vanor. Just vanor är faktiskt nyckelordet här och när du gjort något så kort tid som ett par månader är ditt nya beteende inte ännu ”nya vanor”. Dina vanor är istället de saker du har gjort under lång tid. Det är det som du faller tillbaka på per automatik om du inte tänker dig för. Lösningen på det riktiga problemet är därför TID.

Det tar 1500 gånger att skapa en ny vana
Studier på brittiska elitsoldater visade att om man ska lära sig att skjuta pistol så att allt i rörelsen blir instinktiv, så att soldaten kan dra sin pistol och alltid träffa målet även i snabba situationer i dunkelt ljus så måste han tvingas att göra precis rätt rörelser ungefär 1500 gånger i rad. Soldaten kan sedan under nästan vilka förhållanden som helst dra sitt vapen och alltid träffa målet genom att bara låta kroppen utföra de rörelser som övats in. Dessa resultat är intressanta och senare forskning visar att detta går att översätta även till helt andra områden, alltifrån golfsvingar till beteendemönster. För att lära dig att äta eller träna eller göra något annat på ett helt nytt sätt räcker det därför inte med att acceptera förändringarna och rent av älska dem.
De måste bibehållas så länge att de präntas in i hjärnan som automatiska beteendeprogram. Om vi använder siffran 1500 gånger och översätter till exempel till ätande så innebär det att det tar mellan ett och två år av kontinuerliga bra vanor för att det ska vara automatiska vanor – det du skulle falla tillbaka på om du under en period gjort sämre val (3-5 måltider per dag x 365 dagar per år = 1095 – 1825 måltider per år). Det kommer så klart inte att kännas ovant längre efter några månader men det är då det riktiga arbetet börjar med att befästa vanorna, vakna varje morgon och påminna sig själv om varför man gör förändringen och vikten av att ha uthållighet.
Lägg till istället för att begränsa
Detta är faktiskt ett ämne för ett helt eget inlägg men vi kokar idag ner det till ett sista tips. Många tenderar att vilja ändra på allt samtidigt, förbjuda allt dåligt på en gång och börja med superba vanor från dag 1. Om du är en av de få som lyckas med att få en sådan förändring varaktig så är det bara att gratulera men för oss vanliga dödliga vill jag ge tipset att istället för att begränsa, förbjuda och ta bort – lägg till, addera och få mer!

Istället för att säga att du inte ska äta pasta eller fet sås, säg istället att du ska äta mer grönsaker och mer kyckling.
Genom att successivt lägga till fler och fler bra saker tvingar du samtidigt undan de mindre bra sakerna men utan att känna dig berövad på dem.

David Jonsson Vi länkar i dag till dig sen nästa inlägg skriver vi

David Jonsson
Näringsfysiolog (nutritionist med Fil. Kand i nutrition)
Tel: 0708752899
www.kostdavid.blogspot.com
.

IMG_0937.JPG
1 Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *