Deltagare berättar

Posted by & filed under Deltagarberättelser.

Hälsocamp, det låter ju kul.Kanske det kan ge få mig att sätta fart med träningen, ge mig inspiration och motivation till bättre kondis och fysik.

Så blev det. KBK Hälsocamp 6 april 2015.

Jag fick med min dotter som hade samma tanke som mig att nu skulle vi komma igång!! Det var slut på ursäkter.

Jag kom till campet med spänd förväntan och ett lagom pirr i magen. Alla nya ansikten och namn. Många tycktes redan känna varandra och det visade sig att flera hade varit på alla camper innan.

Dagarna var fyllda av härliga och roliga pass där vi fick köra kickboxing, dans, lära oss väcka kroppen en tidig morgon genom att stretcha och sakta värma upp. Vi fick testa bungypump (stavar med vikter/motstånd) Mellan passen var det föreläsningar av helt fantastiska föreläsare. Någon var utbildad coatch som visade hur vi kunde tänka utanför våra egna ramar, att söka lösningar genom att bli medveten om vad och varför vi gör saker. De berättade om sina resor genom livet kantade med sorg, dålig självkänsla, depressioner och ångest. De visade att det går att komma igenom stora kriser och bli starkare. Föreläsare som pratade om mat och kosthållning.

Mitt första hälsocamp tillsammans med KBK var för mig fokuserat på ett fysiskt välmående. Jag mådde ju bra, jag hade ingen tung ryggsäck att bära. Deltagare grät sig igenom föreläsningar, de tröstade varandra. Ingen var ensam och det fanns hela tiden någon där för alla.

Jag kände med de andra och såg hur jobbigt många hade det både fysiskt och psykiskt. Jag stod liksom utanför. Jag hade ju inga större kriser i mitt liv…inga som räknades i alla fall.

Ett härligt hälsocamp, så var det med det. Nu hade jag i alla fall testat och var rätt nöjd med det.

Så, 3-4 månader senare kom det över mig… Jag BEHÖVER åka på ett camp. För min egen skull, ensam. Jag anmälde mig till KBK hälsocamp 8 som gick av stapeln i September 2015.

Jag var så nervös, orolig och upphetsad inför mitt andra camp. Något hade satt i gång inom mig…Inte det fysiska, det hade jag liksom redan i ryggmärgen. Det var mer det som fanns/finns inuti mig.

Hälsocamp 8 slog bokstavligen undan benen för mig. Upplägget var ungefär detsamma. Deltagarna, en del nya och en del som varit med förr. Den här gången blev vi som en enda stor familj, jag tillät mig kliva in i familjen och våga visa vem jag är.

Underbara människor, fantastiska tränare, inspirerande möten och klockrena föreläsningar.

Plötsligt där och då insåg jag att min ryggsäck också är packad till bristningsgränsen, min resa genom livet räknas också. Jag vågade lätta lite på bördan men blev samtidigt livrädd över att släppa garden. De människor jag mött via KBK har fått mig att våga. Jag lättar lite på trycket då och då, jag har hittat syftet med min träning och jag har mål i livet. Jag gör upp planer för att nå det yttersta målet som är att bli MITT BÄSTA JAG.

Nu står jag här. Ett år efter min första KBK hälsocamp på väg mot min tredje camp.

Jag är livrädd men otroligt mycket starkare.

Att våga visa vem man är, inifrån och ut kräver styrka och mod. Efter att ha mött dessa människor på camperna och i gruppen Körbaraköör så vet jag att vi människor är kapabla till vad som helst bara vi vill och har de rätta verktygen.

Tack alla deltagare, tränare och föreläsare jag mött. Som gjort djupa avtryck i mitt liv.

Ett stort tack till de som gjort detta möjligt, Jessica Nevergiveup Hellback och Slejman Karadag. I love you!

// Petra

 

IMG_0174-0.jpg
0 Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En deltagare vi följer på hennes väg till personlig utv.

Posted by & filed under Deltagarberättelser, Gästblogg.

Igår var vi och hejade fram Martina som vi fått följa med på en resa framåt i sin personliga utveckling. Från sin taraumatuska uppväxt , hjärnblödning, panikångest.

Igår när du sprang i mål så föll glädjetårarna på oss och vi är stolta att just du Martina är en del av KBK som handlar om fysisk  men framförallt mental  utveckling.

Martinas berättelse: 

Jag har vid så många tillfällen suttit där bakom dataskärmen och följt framgångssagor med ett visst mått av avundsjuka. Inte en illvillig sådan utan mest för att jag beundrat dom människor som hittar motivationen att förändra sina liv till det bättre. Men samtidigt en känsla av att ” jag vill oxå, varför lyckas jag aldrig gång efter gång efter gång jag börjat göra en förändring”
Min uppväxt har varit kantad av missbruk och övergrepp och jag lärde mig tidigt att inte lita på människor men framförallt lärde jag mig att inte tro på mig själv. Denna misstro har lett mig på den destruktiva väg jag många gånger valt. Det jag däremot alltid haft är en vilja som jag inte vetat hur jag ska använda och göra något bra av.

För ett år sen satt jag en sommarkväll på balkongen med min barndomsvän jag inte träffat på många år. Vi hade precis öppnat en kall öl och hann ta en klunk av den när jag kände att nånting hände i mig. Helt plötsligt började jag känna mig simmig, jag tittade på min vän och förstod inte vad som hände. Nacken som plötsligt blev stel och orörlig, nackspärr? Trycket från nacken spred sig till huvudet som helt plötsligt började dunka och göra fruktansvärt ont. Jag fattade ju att nånting var fel och efter en akut ambulansfärd med blåljus och sirener blev jag akutröntad och det visade sig att jag fått en hjärnblödning. Fattade ingenting, vaddå? Jag är 37 år gammal, jag är frisk? Dagarna som följde var fruktansvärda och trots högsta dos morfin hade jag enorm värk och låg i min säng och bara stönade. Sakta men säkert började jag bli bättre. Dagarna gick och efter en månad kom jag hem. Där började mina funderingar hur jag egentligen skulle ha det i mitt liv. All stress som jag haft i mitt liv hade till slut lett till att min kropp bokstavligt talat sa STOPP. Nu fick jag helt plötsligt stanna upp, börja tänka på hur jag skulle kunna ta mig vidare för att på riktigt och en gång för alla leva ett balanserat liv med bra kost och träning och utan den Negativa stress jag hade omgivit mig med så länge.

Min kondition var i botten. Jag vägde nästan 100 kilo och var i mitt livs absolut sämsta form. Jag började få panikångest och mitt liv var bara en endaste berg och dalbana.

Det var ett år sen. 

Idag ett år senare har jag precis sprungit mitt första lopp nånsin. 5 kilometer på 39 minuter. 

Hur lyckades jag med det då

Den 26 juli i somras kan jag ärligt säga att mitt liv förändrades när jag ångestfylld och livrädd tog pendeltåget till Märsta för att möta upp hämtbilen som skulle ta mig till wenngarn slott och sportcenter och KBK hälsocamp

Jag var totalt livrädd för att jag inte skulle klara det. Jag fick en panikattack innan varje träningspass i stort sett men kärleken och värmen från de övriga deltagarna gav mig så mycket pepp och stöd. Jag kan klara det ! och det gjorde jag! Jag klarade så mycket mer än jag trodde var möjligt. Jag började hitta min tro på mig själv där. Enormt mäktig känsla. Det var på hälsocampet jag hittade nyckeln till min motivation. Det var där jag hittade drivkraften till min vilja som jag letat så länge efter. Jag var äntligen redo att börja sträva efter att bli den person jag är ämnad att vara.

På en av föreläsarnas , Susanne Dalsätt, träningspass som hette ” alla kan springa” började en vilja att börja springa leta sig in i min kropp och själ. 

 När jag kom hem ändrade jag totalt min kost och började löpträna. Jag orkade ingenting i början och kände mig som en dinosaurie som flämtade fram i skogen.:) men skam den som ger sig, min vilja att slutföra något för en gångs skull i mitt liv var stark så jag körde mina inbokade löppass vecka efter vecka. Känslan när jag klarade 3 km utan paus var underbar! Sen klarade jag även 4 km, Och idag har jag alltså slutfört lidaloppet2015. Den känslan jag hade när jag sprang idag bland alla kämpar var ren och skär glädje. Min tappra löpkompis och jag sprang sida vid sida och vi tittade på varandra ibland och bara log. Rysningar i hela kroppen. Det var hennes första 5 km. Jag klarade det!!! Vi klarade det! Jag klarade att ta mig över alla hinder detta år, jag har utmanat mig gång på gång på gång sedan campet i somras, jag har svackat men jag har tagit mig upp och inte gett upp. 

JAG HAR INTE GETT UPP! Nu ska jag njuta av denna känsla jag haft idag. Sen ska nya mål planeras. Fortsättning följer.

Kan jag, kan du!

Lets fuck the demons!  

 

Martinas blogg hittar du HÄR

Instagram : @asfaltsblomman76

1 Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

DELTAGARE BERÄTTAR

Posted by & filed under Blogg, Deltagarberättelser.

  • Martina

Hur börjar man ens en sådan här reflektion? VAR börjar man ?

Jag hade aldrig någonsin trott faktiskt att jag skulle våga åka på en sån här grej. Jag är full av ärr i själen och min självkänsla har alltid varit i botten. Mitt liv från 8 års ålder var ett endaste kaos och det ena traumat avlöste det andra ända upp i 30-årsåldern. Jag har en dysfunktionell bakgrund och ett väldigt starkt medberoende i bagaget som gjort att jag aldrig någonsin gjort det JAG velat utan mitt syfte i livet har varit att finnas där för andra. För ett exakt år sedan sa min kropp STOPP och jag drabbades av en hjärnblödning. Där nånstans började jag nog inse på riktigt att jag behöver en förändring. Jag har jobbat mycket med mig själv genom åren men det är på hälsocampet jag har börjat förstå mitt varför. Jag har hela mitt liv haft en väldigt tuff attityd. Jag vågade aldrig skaffa riktiga vänner därför att jag hela tiden trodde att nån gång kommer dom lämna mig. Dom kommer inse att den där trevliga tjejen inte existerar. Hon är ett skämt. På campet har jag upplevt så mycket kärlek och förståelse att jag är alldeles överväldigad. Människor som liksom jag vill må bättre och hitta nycklar. Jag har gråtit, skrattat, kämpat och bara känt mig så tacksam att jag vågade anmäla mig. Min resa har bara börjat och jag kommer säkert dala och hamna i obalans men det är underbart att man har stöd och pepp av människor som tror på mig när jag själv kanske är oförmögen att göra det. Jag är oerhört lycklig att jag vågade och jag har fått en hel drös nya vänner.

TACK !

 IMG_1491.JPGIMG_1486.JPG

  •  Emma

Jag har under 1,5 år suktat efter att våga åka till campet, min magekänsla och mitt hjärta sa att jag skulle älska det men mina demoner sa att jag var för svag, att jag var för dålig, för tråkig och för tjock för att åka på camp. Under min KBT som jag startade under våren satte jag som mål att våga åka på ett camp, i ren impuls anmälde jag mig till camp nr 8. Direkt när jag skickat mailet så ångrade jag mig och undrade var jag gjort. Hur gör jag nu detta ogjort? Jag kan inte detta, inte själv, inte utan någon jag känner. Berättade med skräckblandad förtjusning för min psykolog som började gråta av lycka för att jag tagit ett steg – att anmäla mig. Hela sommaren har jag förnekat att campet skulle komma och att jag skulle våga. Men när september kom så kom paniken som ett slag i magen, hur ska lilla (stora) jag våga åka? Min stöttande familj, Jess och Slejman peppade mig otroligt mycket. Alla demonerna jublade av min panik och ångest som kom mer och mer ju närmre avresedatum jag kom.

Väl framme drabbades jag av en stor ångestattack och började kolla på tågresa hem direkt. Detta funkar inte, jag klarar inte detta. Vänliga människor stöttade och hjälpte mig. Är inte så van vid detta och vill inte vara till besvär, så nu la jag mig med skam i kroppen. Skulle jag kanske ändå åka hem imorgon igen? Men då kickade min djävel in ”Jag kan inte visa mig svag, jag kan detta, jag klarar lite till, vill inte visa mig misslyckad”.
Varje dag under campet och varje dag fram tills idag har jag spräckt min trygghetsmur och klivit ut i det där obehagliga och vuxit. Att campet skulle ge mig något hade jag någonstans ändå förstått men inte på detta sätt. Att jag ska växa inifrån innan utsidan förändras har jag nu förstått på riktigt, hälsa framför hets. Alla föreläsningar på campet gav på något vis balans i min själ, varje träningspass gjorde att jag växte, jag kan fortfarande träna lika hårt trots viktuppgång.
Jag slogs omkull flera gånger under mina dagar på Wenngarn av all kärlek som fanns från första sekund, jag är som sagt van att ge massa själv och kämpa för bekräftelse. Sådana saker behövdes inte på kampet för precis när jag behövde en klapp på axeln eller ett KÖRBARAKÖÖR så fanns det där utan att jag behövde säga något eller be om det. När jag åkte från campet var jag överfylld med kärlek, styrka, mod och tacksamhet inför livet. Vilken känsla!!
Alla borde ta denna chansen, jag vågar lova att du inte kommer ångra dig!
   img_1817.jpg

  • Andreas 

Vad hälsocampen har betytt för mig är svår att sätta ord på och ge det rättvisa.

WOW, säger jag bara. Att gå från; Ja jag vet att jag BORDE träna MEN… till; Ja jag vet att jag BORDE träna, så JUST DO IT!!! 🙂 Att gå från en trött soffpotatis med diabetes till en livsglad, träningsvillig, pigg man i sina bästa år på väg mot sitt BÄSTA JAG! 🙂 Känslan inombords gör mig stolt och rörd på samma gång. Första campet kom jag till med skräckblandad förtjusning. Allt eller inget har präglat min träning och ja jävlar vad jag gav allt.. haha.. ja vet inte hur många gånger de fick leda mig av träningsmattan och trycka i mig nåt att äta för att jag kraschat med lågt blodsocker. Hela kroppen var i chock men vad jag ÄLSKADE det. Att äntligen komma igång och träna, alla inspirerande föreläsningar som gav mig verktyg i alla möjliga situationer när vi själva sätter upp hinder för vår egna utveckling. För det är just det som jag tycker är så fantastiskt med hälsocamperna, att det handlar om DIG och DIN utveckling innifrån och ut. Det handlar inte om bantningstips, dieter, träningsnarkomani utan det handlar om DIG och DINA förutsättningar. Det handlar om att stötta och peppa varandra och inte trycka ner varandra. Det handlar inte om att prestera bättre än andra utan det handlar om att prestera bättre FÖR DIG SJÄLV! Det handlar om att utveckla dig själv i stort som smått och att ALDRIG sluta KÄMPA. Att varje dag bli lite bättre än vad du var igår;

Andra campet jag var med på kändes mer avslappnad än det första. Jag hade hållit igång, gjort mina justeringar vad gäller kosten, före, under och efter träning så du kunde jag verkligen KÄMPA och jag klev inte av på ETT ENDA PASS!! Snacka om en SEGER över min diabetes, när jag dessutom har halverat min medicinering och insulinsprutor är inte längre aktuellt för mig. 😀
Och alla FANTASTISKA människor man får träffa där. Människor som man kanske bara läst inlägg av eller pratat lite med. Gemenskapen man får på Hälsocamperna är HELT UNIKT, skulle jag vilja påstå. Alla kämpar vi sida om sida mot demoner, fysika hinder, alla egna hinder vi bygger upp om vad vi TROR att vi inte kan och allt blir helt plötsligt genomförbart. Kanske inte idag, eller nästa vecka men det finns där och känns greppbart, kanske för första gången i livet. 😀
Hälsocamperna har gjort att jag är ALDRIG ensam när jag tränar, alltså mentalt.. 🙂 Jag har alltid någon eller några med mig när jag tränar. Antingen så genomför jag en utmaning mot någon annan i gruppen eller så finns saker som någon sagt eller gjort med mig och hjälper mig att kämpa LITE till bara. Att inte ge upp och att ALLTID sträva framåt.
STRONGER THAN YESTERDAY!!

 IMG_0870.JPG
  • Nina 

En utav de bästa investeringarna jag gjorde!
Minnesvärt för mig är all pepp o push. Jag insåg hur mkt jävla anamma jag egentligen bär på. Glömmer aldrig den där j-la sandsäcken som jag skulle förflytta o det bara inte gick. Då kom Slejman fram till mig o skrek, ”DU KLARAR DET NINA, DU ÄR GRYM, DU ÄR STARKARE ÄN DU TROR!”. Jäklar vilken kraft som får inom mig o iväg for säcken! Den situationen far genom huvudet ofta!
Jag bär med mig alla olika människor som deltog. Det var verkligen en camp för ALLA, oavsett vad för resa man gjort eller gjorde, vilka förutsättningar eller handikapp man hade. På campen var ALLA jämnlika!!!
Alla minnesvärda förläsningar av fantastiska inspiratörer. Många berättelser o ord som fick, inte bara mig, utan ALLA, att påbörja, eller kraft att fortsätta, sin resa mot sitt bästa jag!
All god mat!
Alla fantastiska männsikor, som man än idag har kontakt med.
Jag önskar att alla fick möjligheten att delta i denna upplevelse!
 image

  • Susanne 

Min stora vändning i livet började på hälsocamp 1. Det var där verktygen började ramla in så att jag sakta kunde vända min dåliga självkänsla och tillåta mig växa i mig själv. För varje camp som gott har jag reflekterat över min utveckling både fysiskt och mentalt. Från att vara livrädd till att gå in med nyfikenhet och veta att det här fixar jag på mitt sätt. Jag har fått vänner för livet som jag är så tacksam för. Vänner som finns där för mig och som fått mig att känna mig trygg med mig själv så att även jag kan ta för mig och njuta av livet. Den positiva anda som råder på camperna är helt magisk . Att få vara där jag är just där och nu. Att alltid veta att det finns folk som bryr sig. En kram, en klapp på axeln när tårarna rinner, pepp och skrik och riktig kämpaglöd från alla. Min mentala styrka kommer från mig själv men jag hade inte hamnat där jag är idag om inte alla dessa fantastiska föreläsare delat med sig av sina erfarenheter och ovärderliga verktyg. Känslan att vara en del av det här när andra öppnar sig och delar med sig av sina livsberättelser , att få skratta och gråta tillsammans. Att få finnas där för någon annan som behöver det just då. När jag åker på camperna så infinner sig bubblan. Bubblan som gör att allting annat slutar att existera under fyra dagar och fokus ligger bara på mig.
Kärlek och respekt .
image

  • Karin 

En av mina bästa investeringar Ett suveränt upplägg med träning och föreläsningar gemenskap med massa skratt och tårar tillsammans med underbara människor ☺Love u all
IMG_0530.JPG

  • Helen 

Var med på första campen. Känslosamt och stort. Bär med mig saker från Hälsocampen varje dag. Jag gör val i mitt liv nu som jag inte skulle ha gjort innan. Träningen var sååå kul och jag hade kunnat fortsätta en hel månad. Men den mentala styrkan man får med sig hem är viktigare ändå
 IMG_2192.JPG

  • Eva-Lotta

Vad ska man säga, wow betytt jättemycket för mig, roliga träningspass, bra föreläsningar, härlig gemenskap så tack Jessica och Slejman ni är fantastiska på det ni gör. En eloge till alla som varit PT på camperna, suveräna, de har peppat och stöttat. Har nu massa utmaningar och verktyg att jobba med. Hoppas på att få träffa alla underbaringar igen kram från mig

  • Tanya 

Jag har hur mycket som helst att skriva, Ett ord som sammanfattar allt så bra är ”lifesaver” för det e det campen och hela kbk har gjort för mig. Det handlar inte bara om vikt utan också gemenskap,kärlek,mental träning,vänner för livet ja listan kan göras lång. Det som har betytt mest är att mitt tänkande har ändrats nåt så djävulskt,jag har kunnat ta mig och min dotter vidare till ett bättre liv för oss båda och till jättestor del har jag kbk att tacka för detta,utan er hade jag stått kvar och stampat på samma ställe. Kärlek och respekt

IMG_1077.JPGIMG_1443.JPGIMG_1128.JPGIMG_1129.JPGIMG_1130.JPG
Kbk säger bara TACK TACK TACK 

0 Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *